För några år sedan, på en scen i Helsingborg, uppmanade Ernst Kirchsteiger publiken att bli “seende vittnen”. Inredaren och programledaren höll ett föredrag under evenemanget Upplev Femina och hans (viktiga) poäng var att vi vuxna har ett ansvar att uppmärksamma, berömma och ge stöd åt barnen. Inte enbart att göra det mest självklara, att hjälpa dem som far illa, utan också att lägga märke till och uppmuntra talanger. En komplimang, ett ögonblick av omtanke och visat intresse, kan vara livsavgörande.
Just det kloka resonemanget kommer jag att tänka på när jag läser en av årets hittills mest omtalade böcker: Allt jag fått lära mig av Tara Westover (Natur & Kultur). Långsökt, kanske du tänker? Men nej, egentligen inte. Det som Ernst berörde är nämligen själva kärnan i Tara Westovers berättelse. Hur barnet, Tara själv, lyckas skapa sig en framtid, trots att hon under hela sin barndom lever avskärmad från resten av samhället. Hon tar sig vidare av egen kraft men har samtidigt stöd av engagerade medmänniskor.
Tara växer upp i en mormonfamilj i Idaho, som yngst i en syskonskara om sju. Pappan är övertygad om att staten hjärntvättar landets invånare och barnen får därför inte gå i skolan. Deras vardag kantas av misshandel, övergrepp och psykisk ohälsa. Först 17 år gammal kommer Tara i kontakt med skolan. Då har hon, tack vare en av sina bröder, lärt sig att läsa med hjälp av Bibeln och Mormons bok – men hon har till exempel aldrig hört talas om Förintelsen eller John F. Kennedy.
“Pappan är övertygad om att staten hjärntvättar landets invånare”
Det som sedan följer är en fascinerande berättelse om hur ambition, envishet och begåvning gör att Tara med tiden får stipendium till universitet som Cambridge och Harvard. 2014 doktorerar hon i idéhistoria – och i dag har hennes skildring av resan dit fångat en hel värld. Boken har hyllats av otaliga recensenter och översatts till ett trettiotal olika språk. Allt jag fått lära mig toppade dessutom Barack Obamas lista över sommarläsning förra året.
Samtidigt ska vi komma ihåg att mardrömmen som Tara beskriver på intet sätt är unik för religiösa sekter eller för USA. Socialstyrelsen räknar med att hundratusentals barn i Sverige lever i familjer där missbruk och våld finns med i bilden. Nyligen visade enkätundersökningen Skolkurage att mer än hälften av alla barn som har det svårt, inte vågar berätta för någon om hur deras tillvaro ser ut.
I Taras fall fanns bland andra en lärare som trodde på hennes speciella förmåga. Som öppnade dörrar till vidare utbildning och i förlängningen visade vägen till ett nytt liv. Ett seende vittne. Någon som frågade, lyssnade, noterade och agerade. Så som vi alla måste göra. Det kan, som sagt, vara livsavgörande.
