Två journalister har under tio år dokumenterat alla fall där kvinnor i Sverige mördats av sin partner. Det är utan tvekan året mest betydelsefulla bok.
“Kvinnorna talar till oss genom efterlämnade brev, dagböcker, almanackor, anteckningar på undanstoppade lappar. Flera skriver om sin övertygelse att de kommer att dödas.”
Raderna är hämtade från inledningen i journalisterna Kerstin Weigl och Kristina Edbloms bok I händelse av min död (Natur&Kultur), som kom tidigare i höstas. Om du inte har läst den ännu – gör det! Särskilt med tanke på att det är Internationella dagen mot våld mot kvinnor idag.
I ett decennium har Kerstin och Kristina granskat alla fall där en kvinna har mördats av sin nuvarande eller före detta partner. Ett enormt arbete som i sanningens namn borde ha gjorts för länge, länge sedan. “Ingen hade tidigare tagit reda på hur många kvinnorna var, vilka de var, hur de hade levt och vad som lett fram till deras död”, som författarna skriver.
Det handlar om rädsla, utsatthet – och till slut död
Boken skildrar livsöden och händelser som mestadels blir flyktiga notiser i nyhetsrapporteringen. Det handlar om rädsla, utsatthet – och till slut död. Kvinnor, från femton till nittioett år, som förlorat livet till följd av mäns våld. Oftast hemma. Dödade med brödkniv, yxa, stekpanna, telefonsladd, rep, koppel, svärd, sten, kofot, hantel …
Frågan som ständigt återkommer under läsningen är rätt självklar: Vad är vi för samhälle som låter det besinningslösa våldet fortsätta år efter år? Varför är hjälpen till de drabbade – kvinnor och barn – så bristfällig och resurserna så knappa?
I Sverige dör minst en kvinna varje månad till följd av våld i nära relationer. Det är inte bara skrämmande, det är skamligt. Kim, Amine, Anna, Agneta. Kvinnorna som vi möter i boken lever inte längre, men deras röster och deras vittnesmål finns kvar. Det är dags för oss alla att lyssna och ta ställning.
