Mitt i sommaren, när himlen var blå och ängarna stod i full blom, hände det ofattbara. Pappa fick sin diagnos i början av veckan och ett par dagar senare for mamma akut in till sjukhuset. Efter månader av ryggvärk och ostadiga ben gav röntgen till slut förklaringen. Cancer.
Sedan dess är ingenting sig likt. Mina föräldrars tillvaro präglas numera av cellgifts- och strålbehandlingar, provtagningar och sjukgymnastik. All tid och energi går åt till att hitta en fungerande vardag, mellan de ständiga sjukhusbesöken, och enkla saker, som att duscha själv eller gå uppför en trappa, är inga självklarheter längre.
Men mamma och pappa är ingalunda ensamma. I dag räknar man med att var tredje person i Sverige får en cancerdiagnos under sin livstid. Forskningen går framåt och det kommer oavbrutet nya behandlingar – ändå är det ett oerhört svårt besked att få. Som mamma krasst konstaterade häromdagen: “Man får gilla läget, helt enkelt.”
När plågorna var som värst blev hon avvisad från akuten
Det som upprör henne är egentligen något helt annat. Hon är arg och besviken över att doktorerna som hon träffade varken lyssnade eller tog henne på allvar. Trots att smärtan var olidlig och trots att hon föll handlöst om och om igen. När plågorna var som värst blev hon avvisad från akuten och på vårdcentralen tröstade läkaren med att “det nog inte är cancer i alla fall.” Ett gruvlig hån med tanke på att mamma, när hon slutligen låg på operationsbordet, var timmar ifrån att bli förlamad eftersom en tumör höll på att krossa ryggraden.
Det finns självklart många hjältar inom svensk sjukvård; skickliga yrkesmänniskor som uträttar underverk varje dag. Samtidigt är det något grundläggande fel när man i ett välfärdsland inte får hjälp när man behöver den som mest. Att platsbrist, utbränd personal och utdragna väntetider har blivit vardagsmat är både sorgligt och skamligt.
En sak är helt säker: Cancer angår oss alla
När skådespelaren Gösta Ekman blev sjuk skrev hans hustru Marie-Louise Ekman dagbok. På ett ställe citerar hon en doktor som betonade hennes roll som anhörig: “Att du ställer upp och här och är med honom, det betyder allt. Det är något som vi inte kan bidra med.”
Innebörden av de orden är att var och en kan göra skillnad på sitt sätt. Vare sig det handlar om att stötta någon som mår dåligt, engagera sig i arbetet för bättre sjukvård eller köpa rosa bandet och fästa det på kappan. En sak är nämligen helt säker: Cancer angår oss alla.
***
Det är precis ett år sedan krönikan publicerades i Femina och på min gamla blogg. Pappa gick igenom behandling för sin prostatacancer, som är den vanligaste cancerformen för män, under hela förra hösten. Den är nu avslutad med goda resultat. Mamma visade sig däremot ha cancer i benmärgen. Så här i efterhand är det obegripligt att inte någon av de läkare, som hon besökte, reagerade. Alla symptom pekade nämligen tveklöst mot en och samma sak: Myelom. Sjukdomen går inte att bota men den går att leva med. Under de senaste tio åren har överlevnaden ständigt förbättrats tack vare nya läkemedel – och det är också min poäng. Utan forskning inga nya mediciner och utan pengar inga medicinska framsteg. Därför är det så oerhört viktigt att Cancerfonden får in medel att fördela till olika projekt och studier. Vad som hade hänt om mina föräldrar insjuknat för ett decennium sedan vill jag egentligen inte spekulera i, men utgången hade förmodligen inte varit densamma. Forskningen ser till att fler överlever cancer, både i dag och i morgon. Och symboliken med årets rosa band tycker jag säger allt – ett slitstarkt rep som binder oss samman i kampen mot cancer.
