ULRIKA NORBERG

Tankar, idéer & inspiration

Menu Close

Category: OPINION

När min familj drabbades av cancer …

Mitt i sommaren, när himlen var blå och ängarna stod i full blom, hände det ofattbara. Pappa fick sin diagnos i början av veckan och ett par dagar senare for mamma akut in till sjukhuset. Efter månader av ryggvärk och ostadiga ben gav röntgen till slut förklaringen. Cancer.

Sedan dess är ingenting sig likt. Mina föräldrars tillvaro präglas numera av cellgifts- och strålbehandlingar, provtagningar och sjukgymnastik. All tid och energi går åt till att hitta en fungerande vardag, mellan de ständiga sjukhusbesöken, och enkla saker, som att duscha själv eller gå uppför en trappa, är inga självklarheter längre.

Men mamma och pappa är ingalunda ensamma. I dag räknar man med att var tredje person i Sverige får en cancerdiagnos under sin livstid. Forskningen går framåt och det kommer oavbrutet nya behandlingar – ändå är det ett oerhört svårt besked att få. Som mamma krasst konstaterade häromdagen: “Man får gilla läget, helt enkelt.”

När plågorna var som värst blev hon avvisad från akuten

Det som upprör henne är egentligen något helt annat. Hon är arg och besviken över att doktorerna som hon träffade varken lyssnade eller tog henne på allvar. Trots att smärtan var olidlig och trots att hon föll handlöst om och om igen. När plågorna var som värst blev hon avvisad från akuten och på vårdcentralen tröstade läkaren med att “det nog inte är cancer i alla fall.” Ett gruvlig hån med tanke på att mamma, när hon slutligen låg på operationsbordet, var timmar ifrån att bli förlamad eftersom en tumör höll på att krossa ryggraden.

Det finns självklart många hjältar inom svensk sjukvård; skickliga yrkesmänniskor som uträttar underverk varje dag. Samtidigt är det något grundläggande fel när man i ett välfärdsland inte får hjälp när man behöver den som mest. Att platsbrist, utbränd personal och utdragna väntetider har blivit vardagsmat är både sorgligt och skamligt.

En sak är helt säker: Cancer angår oss alla

När skådespelaren Gösta Ekman blev sjuk skrev hans hustru Marie-Louise Ekman dagbok. På ett ställe citerar hon en doktor som betonade hennes roll som anhörig: “Att du ställer upp och här och är med honom, det betyder allt. Det är något som vi inte kan bidra med.”

Innebörden av de orden är att var och en kan göra skillnad på sitt sätt. Vare sig det handlar om att stötta någon som mår dåligt, engagera sig i arbetet för bättre sjukvård eller köpa rosa bandet och fästa det på kappan. En sak är nämligen helt säker: Cancer angår oss alla.

***

Det är precis ett år sedan krönikan publicerades i Femina och på min gamla blogg. Pappa gick igenom behandling för sin prostatacancer, som är den vanligaste cancerformen för män, under hela förra hösten. Den är nu avslutad med goda resultat. Mamma visade sig däremot ha cancer i benmärgen. Så här i efterhand är det obegripligt att inte någon av de läkare, som hon besökte, reagerade. Alla symptom pekade nämligen tveklöst mot en och samma sak: Myelom. Sjukdomen går inte att bota men den går att leva med. Under de senaste tio åren har överlevnaden ständigt förbättrats tack vare nya läkemedel – och det är också min poäng. Utan forskning inga nya mediciner och utan pengar inga medicinska framsteg. Därför är det så oerhört viktigt att Cancerfonden får in medel att fördela till olika projekt och studier. Vad som hade hänt om mina föräldrar insjuknat för ett decennium sedan vill jag egentligen inte spekulera i, men utgången hade förmodligen inte varit densamma. Forskningen ser till att fler överlever cancer, både i dag och i morgon. Och symboliken med årets rosa band tycker jag säger allt – ett slitstarkt rep som binder oss samman i kampen mot cancer.

Årets rosa band, designat av Ben Gorham. Kampanjen är till för att finansiera forskning och sprida kunskap om cancer.

“Alla barn har rätt till trygghet och respekt”

Mulenga i Zambia är en av världens många flickor som fött barn. Foto: Pieter ten Hoopen/Plan Interntional.

Min äldsta dotter gifte sig när hon var tretton år. Det är fem år sedan och hon har redan två barn. Jag vet att hennes man slår henne, men det finns inget jag kan göra. Min yngsta dotter är bortgift med en betydligt äldre man och hon har precis fått en son. Sexton år och nybliven mor. Ingen av dem har någonsin gått i skolan. Mitt hjärta blöder, men detta är vår verklighet.

Ni förstår säkert att de här raderna inte är sanna. Åtminstone såtillvida att det inte är min historia jag berättar; det enda som stämmer är att jag har två döttrar. Men. Det hade kunnat handla om mig och mina barn, om jag levt i en annan del av världen. Och bara tanken är fullkomligt outhärdlig.

I dag är det FN:s internationella flickdag. Den instiftades för ett antal år sedan för att rikta uppmärksamheten mot våra mest utsatta flickor. De som är oönskade redan från livets första stund – just för att de är flickor. De som är utsatta för våld. De som inte får gå i skolan. De som tvingas in i äktenskap, trots att de fortfarande är barn.

Plan International, som arbetar för flickors rättigheter, fokuserar just nu på fyra områden:

  • Jämställdhet från dag ett. Inget barn ska begränsas, diskrimineras eller negligeras på grund av sitt kön.
  • Nolltolerans mot våld. Minst en av tre flickor utsätts under sin livstid för fysiskt eller sexuellt våld – och det sätter självklart spår för livet. Våld ska synliggöras, förebyggas och bestraffas.
  • Utbilda varje flicka. Ofta är det just flickorna som får sluta skolan i kriser och konflikter – om de ens får börja studera. Utbildning är nyckeln till självständighet.
  • Barn, inte brud. En av fem flickor i världen är gifta. De är utelämnade till en vardag där de tvingas sluta skolan, utsätts för sexuellt våld och blir gravida medan de fortfarande är barn. Lagar och värderingar måste förändras – nu!

Jag är övertygad om att vi alla, på ett eller annat sätt, kan bidra till att skapa bättre förutsättningar och större möjligheter för våra flickor. För alla barn har rätt till trygghet och respekt. Att få växa upp till självständiga individer med en egen stark röst. Det handlar till syvende och sist om allas vår framtid. Och det gäller inte bara i dag, utan alla dagar, året om.

I oroliga tider är det ofta flickorna som får stå utan utbildning.

hertiginnan mot strömmen

Femton olika – men starka – röster på omslaget.

Vem i hela världen tackar nej till att synas på omslaget till Vogue? Svar: Hertiginnan av Sussex. Inte helt överraskande går Meghan sin egen väg när hon gästspelar som redaktör för det exklusiva modemagasinet. I stället frontar femton andra stridbara och välkända namn tidningen nu i september, däribland svenska Greta Thunberg. Meghan riktar på det här sättet ljuset mot frågor hon brinner för, och magasinet får ett omtalat och unikt omslag. Win win. Samtidigt är det tydligare än någonsin, hur svårt det är att bryta ny mark.

Klimatförändringar, rasism, transgenderfrågor – i rollen som gästredaktör tar Meghan upp ämnen som ligger henne varmt om hjärtat. Foto: Pinterest.

Den före detta skådespelerskan är onekligen en udda fågel och brittiska pressen har vid det här laget skrivit spaltmetrar om hennes tidigare äktenskap, karriär, frispråkiga släktingar och “exotiska DNA” (!). Följer man sedan inte hovetiketten exemplariskt, ja, då stormar det rejält i de blommiga tekopparna.

Inga strumpor = plump i protokollet. Foto: Pinterest.

Att hon var barbent när förlovningen tillkännagavs var en mindre skandal (kungligheter bär nylonstrumpor punkt slut), precis som det faktum att hon själv stängde bildörren när hon steg ur bilen vid sitt första egna officiella framträdande som nygift. Det kan inte vara lätt att försöka balansera (med eller utan strumpbyxor) i ett minfält av regler och uppförandekoder, hämtade från forntiden. Och det är synd – tänk om belackarna kunde intressera sig mer för vad hon egentligen står för och vill uträtta.

Innehållet i Vogue ger en tydlig fingervisning. Meghan intervjuar Michelle Obama om mödraskap och prins Harry diskuterar klimatförändringar med antropologen Jane Goodall. Inflytelserika kvinnor, från modeskaparen Vivienne Westwood till Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern, lyfts fram. På omslaget är dessutom en av rutorna en spegel; du som läsare är med andra ord själv en kraft att räkna med.

Modellen Adwoa Aboah, som också driver organisationen Gurls Talk, medverkar i reportaget “Forces for change”. Foto: Peter Lindbergh/Vogue.

Att en kunglighet ägnar sig åt opinionsarbete är ovanligt. Själv tycker jag att det är lysande att Meghan utnyttjar sin ställning och möjligheterna som kommer med den. På det viset påminner hon om prinsessan Diana, Harrys mor. Och det som Diana en gång sa, skulle lika gärna kunna vara Meghans ord: “Jag följer inte regelboken … jag lyssnar på vad hjärtat säger”.

© 2024 ULRIKA NORBERG. All rights reserved.

Theme by Anders Norén.